Product placement på webben

Naomi Klein skriver i sin bok No Logo att företagen i västvärlden har historiskt i sin marknadsföring gått från att försöka reflektera och passa in i kulturer, till att bli en del av kulturen själva. Ett exempel på det är att sätta en Sony ericsson mobil i handen på Tom Hanks i filmen da Vinci koden.

Att skriva artiklar i tidningar som baseras på intresset bakom ett större företag eller organisation är heller inget nytt. Men kommer vi få detta på webben? Reklambanners håller på att spela ut sin roll. Nya kreativa lösningar med bilar som åker tvärs över skärmen är ett desperat försök att konkurrera ut intresset för webbsidan i sig och titta på reklamen.

Men kommer webben förändras mot att få inslag av product placement? På en nivå har den redan gjort det, genom de sponsrade länkar som en del sidor har. Men det är en genväg till affären framför en kulturformande funktion. Sann product placement ska väcka en livsstil som många vill identifiera sig med. Vill man skapa en koppling mellan Nokias nya telefon och gothkulturen i Sverige gäller det att få så många trovärdiga människor som möjligt att skriva om den på helgon.net exempelvis. Men är detta möjligt? Skapar inte mångfalden av röster ett brus för att det ska vara möjligt att sända en kultursignal? Ett annat sätt är att kontraktera några webbplatser och ändra basfärgen i layouten till blått för att visa att ”allt rött blir blått” (Telenor). Eller varför inte göra om google till en Ipod.

I Kanada målade Levis en populär shoppinggata helt i silver för att marknadsföra nya silver tab jeansen. Invånarna blev givetvis enormt upprörda. Hur långt måste ett företag gå för att skapa samma effekt på Internet?