Sverige är ett land där vi har en historisk facklig kultur som tillsammans med näringslivet sätter upp riktlinjer om hur mycket vi ska jobba och hur man ska jobba. Lika lön för lika arbete och hela den baletten. Jag känner inte alls igen den bilden idag.
Jag ser män som sitter och pillar med sina palm pilots på tåget hem. Jag råkar lyssna till kvinnan som ringer sina kollegor på morgonen, då hon är sen, bara för att briefa dem om dagordningen till mötet. På flygplatser och fjärrtåg lyser det alltid från minst en laptopskärm. Resan till och från jobbet har blivit en mobil arbetsplats i sig. Varför står en del företag för tjänstebil som bara används till och från jobbet? De borde ju tjäna på att sponsra ett SL-kort istället. Då har ju personen två fria händer att arbeta med under hela resan. Företagen nyttjar inte den mobila människan tillräckligt mycket. Men eftersom de som faktiskt utför en massa arbete på väg till jobbet sällan får med betalt för det är det inte värt att påminna företagen.
Fackföreningar har inte lika stor makt över vår arbetssituation längre. Kanske beror detta på att den mobila människan kräver nya sätt att tänka. Eller kanske har våra arbetsplatser förändrats; vi är inte längre kuggar i på ett kugghjul(fabrik). Alltså är det inte så lätt att kategorisera våra arbetsuppgifter och därmed löner och arbetstider. Vem vet, men den mobila arbetarklassen är här för att stanna.